Född: 2001-02-16

HD: A

AD: UA

Färg:

Ögon:

Länk till Rasdata

Jakt: 2*1a Ökl

Utställning: 1a jkl 2 jkk

Viltspår: Champion

Övrigt: Vinnare av elitklass på FRK Bergslagens KM. Vinnare av FRK Bergslagens Viltspår KM 2005.

Sammanfattnade kritiker:

020901 Ukl 1a pris: "En lugn och sansad apportör som löser sina uppgifter med bra effektivetet."

020907 Ukl 1a pris: "En hund med mycket stor arbetskapacitet som utför det mesta till belåtenhet. Helhetsintrycket störs något av att ej allt vilt levereras i hand."

030927 Ökl 1a pris: "Genomför dagens prov med fin glöd och effektivitet. Utmärkt sök och markeringsarbete. Följsam och väl i hand, något omständig vattenmarkering skämmer lite annars utmärkt helhet."

040919 Ökl 1a pris: "En utmärkt apportör som är väl i hand och löser uppgifterna övertygande."

Min älskade Lyckos. Som kom in i mitt liv i en väldigt svår tid. Då var det bara han och jag. Nu är huset fullt med andra, både människor och hundar. Ibland känns det som han tittar på mig och undrar om jag också saknar den där tiden när det var bara han och jag.

Det finns hur mycket som helst att berätta om Lyckos. Att han är en mattjuv utan dess like är det många som kan intyga. Som när han hoppade upp på en stol för att ta sig vidare till köksbänken för att sen stå med tassarna mot kylskåpet och dra ner en påse potatis som låg där uppe. Men det är inte alla de där episoderna jag kommer att minnas mest av Lyckos, utan det är den där väldigt nära lagkänslan jag känt med honom när det verkligen gällt. Han har alltid ställt upp när jag bett honom. Som på det där jaktprovet i Värmland i unghundsklass. På söket hade man lagt ut en fågel på en gungflytuva långt ut. När Lyckos fick vind av den sprang han emot den men så försvann marken under honom och han sjönk. Han försökte simma mot tuvan, väl framme kom han inte upp. Han vände tillbaka och tog sig upp på fast mark. Han gjorde ett nytt försök att hoppa över till tuvan men nådde inte ända fram utan sjönk. Jag trodde att nu drunknar han, men han vände tillbaka till fast mark och tog sig upp. Då ställde han sig och tittade på mig, jag manade på honom med ett "ja" och han hoppade igen. Den här gången lyckades han få framtassarna på tuvan och kunde till slut dra sig upp. Han fick tag på truten tog den med sig till fast mark och till mig. Provet fortsatte på ett utmärkt sätt ända till allra sista uppgiften. En landmarkering med kråka. Då orkade han inte längre och klämde till kråkan för hårt. Istället för en 1a blev det en nolla. Men på något sätt gjorde det inget. Jag kände mig så otroligt stolt över min 1 1/2 -åring. Vi hade startnummer 1 och för följande hundar la man inte truten på tuvan utan på fast mark. Som tur var var det ett dubbelprov så 1an fick vi dagen där på.

Ett annat sånt där härligt minne är några år senare på en stor jakt. Vi hade jagat och apporterat hela dagen. Så var bara kvällstäcket kvar. Det var mörkt och kallt och alla kände sig rätt nöjda för dagen. När vi var klara vid vår damm blev vi kallade till "träsket" där det låg mycket fågel kvar. Hundarna jobbade och slet i mörkret och kylan. Den ena hunden efter den andra gav upp och vägrade gå ut igen. Snart stod alla förare och hundar och tittade på de enda två hundar som fortsatte jobba. Det var Lyckos och hans mamma Paddis. Jag kände mig så otroligt stolt över honom den gången. Hur han gick ut varje gång jag bad honom och hur han fortsatte komma med fågel gång efter gång.

Vid årets jakter har han dragit ett lika tungt lass som så många år tidigare. Nu är han nästan 10 år gammal och jag slutar inte att förundras över hans vilja att jobba och att ställa upp. Vid ett tillfälle hade vi apporterat hela dagen och vid sista vattnet var vi klara. Jag hade torkat honom satt på honom täcke och han hade hoppat in i bilen och rullat ihop sig till en liten boll. Då ropar de på radion från andra sidan dammen att de nog har lite fågel kvar och kan vi komma och hjälpa dom. Jag tar ut Lyckos igen och utan att tveka ställer han upp och simmar ut och hämtar några sista fåglar.

Det är väl just det här som är Lyckos signum. Jakt på riktigt, det är det bästa han vet och det han är bäst på. Jaktproven gick också bra i början. Men när vi började jaga mer då började det bli svårare på jaktproven. Problemet blev att hålla tyst, framför allt om parkamraten krånglade till det. Vi lyckades ändå få våra två 1or i öppenklass. Men någon start i elitklass blev det aldrig. Ja inte på B-prov i alla fall. Några starter på WTn i elitklass har vi ändå gjort med blandade resultat.

Det finns som sagt hur mycket som helst att berätta om Lyckos. Ja, han är ju ändå nästan 10 år. Till exempel om hur många gånger mina vänner kommit med sina valpar för att låta Lyckos lära dom både språk och respekt. Han är så otroligt säker i sitt språk och i sig själv. Aldrig har han hamnat i trubbel. De flesta viker undan efter endast en bestämd blick från honom.

Trots alla Lyckos härliga egenskaper finns det inga valpar efter honom. Under en lång period av hans liv har vi fått medicinera mot en besvärlig kvalsterallergi. Så när uppfödare velat använda honom i avel har jag tyvärr fått säga nej.

Den senaste tiden har jag fått inse att han börjar bli gammal. Han är inte lika pigg som förr och olika krämpor börjar komma ikapp honom. Men en sak är i alla fall säker, även när han inte finns i min säng längre kommar han alltid att finnas i mitt hjärta.